En dröm som gick i uppfyllelse!

Satt nyss och kollade igenom mitt arkiv på bloggen. Det är nästan det bästa med att ha snart bloggat i tre års tid. Man kan gå tillbaka och läsa om så mycket, se bilder och annat kul. Det ger mig så mycket. Jag vet att jag trappat ned på bloggandet på senaste tiden. Om jag ska vara ärlig kan jag inte sätta fingret på varför det är så. Jag älskar att blogga, det är en stor del av mig och det kommer det alltid att vara. Men respons betyder alltid för mig, för ett år sen hade jag dubbelt så mycket läsare och det kändes ärligt talat mycket bättre. Sen jag bytte bloggföretag har min blogg gått med pil nedåt. Så självklart blir jag påverkad av detta.

Jag önskar verkligen, innerligt att jag kunde hitta tillbaka till blogg-glädjen ingen. Hitta tillbaka till läsarantalet och se att bloggen utväcklas. Men det är inte alltid lätt, som många av er kanske inte vet så driver jag två hemsidor. Denna, min privata plus min fan hemsida här. Det är ett tufft jobb och på de så går jag även i skolan och sätter upp en dansföreställning som betyder mycket för mig i höst som nästan all min fokus ligger på. Ja, det är mycket och det resulterar tyvärr i att det skrivs mindre här. Jag önskar att jag dels kunde hitta den där power glädjen till att skriva mer igen, men dels är det faktiskt också tiden som brister.

Jag hoppas att ni som finns kvar, ni fem hundra. Att ni har förstålse för detta och att jag verkligen vill hitta tillbaka till en 2-3 inlägg om dag känslan. Men jag ville i alla fall förklara mig. Jag kommer absolut inte sluta blogga. Jag älskar det. Men jag är inne i en svag månad, oktober är inte den mest inspirations-rika månaden. Men jag lovar att ta nya tag så fort som jag bara kan!

Detta är mitt sista sommarlov, nästa sommar tar jag studenten. Idag är också den sista riktiga dagen på de sommarlovet, och de kom jag på för någon timma sen, haha. Spenderat dagen ute i solen och med Fanny, fixat med fotoalbumen med bilderna från L.A och bara tagit de lugnt. De känns lite vemodigt att de är mitt sista sommarlov. Men jag åker ju faktiskt till Kreta i hela två veckor på söndag och de blir ju som ett förlängt sommarlov. Men det känns ändå konstigt.

Jag ser fram imot livet efter skolan, friheten att välja själv vad man ska göra. Men samtidigt har jag alltid gått i skolan, de har alltid varit något man måste göra, och de har alltid funnits en viss trygghet i att veta att efter sommarn går man tillbaka till skolan och allt är som det ska. Men de finns ju fördelar och nackdelar med allt. Men efter detta år väntar något helt nytt, och de känns både spännande och lite läskigt. Men jag har ett helt år på mig att förbereda mig.

4 dagar kvar till Kreta!

Sitter här i soffan och halv-kollar på hey baberiba på dvd. Satt just och funderade på hur bloggvärlden har förändrats på de två och halvt år jag varit med. Jag kommer såväl ihåg när jag började, de var en helt annan grej med bloggandet, visst de var stort. Men absolut inte på samma nivå som idag. Då var en blogg inte samma självklarhet som idag. Det känns som varenda svensk äger en blogg. Visst, de är väl jättekul men de som framförallt är annorlunda är sättet folk “marknadsför” sig på idag är så förändrat.

Jag får dagligen kommentarer från bloggar jag aldrig läst: Har frågestund i min blogg, ställ en fråga! - eller ngt liknande. Jag bara undrar? har man inte en frågestund för sina läsare vill det? jo, jag skulle aldrig skriva kommentarer till bloggar jag aldrig läst om att de skulle ställa frågor i min blogg. Nej, en annan sak man kan märknad skillnad på från “förr” är hur folk använder sv/svar, ngt jag stör mig otroligt sjukt mycket på. Folk skriver sv. hit och dit som dom inte har ngt innaför pannbenet och inte vet vad det betyder, får ofta kommentarer sv: ha en bra dag - Jaha? har jag bett dig säga till mig ha en bra dag, eller frågat om du kan göra det? nej. Jag tycker seriöst att detta inte kommer hjälpa dessa bloggar att bli “stora” de gör de bara mer ogillade. De känns som folk inte har en blogg för samma anledningar som förr. Nu känns de som att folk har en blogg och tror att dom ska bli jätte kända direkt och deras liv ska bli topp.

Men vad är toppen egentligen? är det när man har 32 tusen läsare om dagen och inte hinner läsa en enda kommentar längre, ännu mindre svara på dom. Vad är då meningen? jag tycker en stor del av bloggandet är att kunna ha kontakt med sina läsare, kunna svara på frågor och diskutera saker. Så det tycker jag är topp. Jag har drygt 500 läsare per dag men jag är nöjd med dom femhundra, för det gör att jag har tid att svara på frågor jag får och jag har inte spamat mig dit. Nej, jag hoppas att denna stora alla-bara-måste-ha-en-blogg-typ hysterin snart är över. Så dom som faktiskt har en blogg av med ett syfte inte får ett så dåligt rykte, jag menar. Att bara säga att man är bloggare så får man ju en stämpel på sig. Men hallå? jag har varit med från förr, jag är inte en av dom. Nej, jag hoppas de snart är över. Nu måste jag ta ut mina pommes i ugnen innan dom är helt kolsvarta! / Be safe!

Michael Jackson, har spenderat hela kvällen framför tvn och följt minnes-stunden plus hans konsert från 1993 på tv. Det kändes så overkligt att han är borta, något som kändes ännu mer overkligt var när jag satt i mitt klassrum i L.A och min klasskompis tar upp mobilen och visar Michael Jackson is dead på skärmen. Min första reaktion var Va? skämtar du? och när jag väl förstått de insåg jag att något som är ännu mer overkligt är att jag var 30 minuter ifrån hans hem och sjukhuset där han dog.

Michael Jackson är verkligen the king of pop , men som de sa på minnes-stunden, Micheal Jackson is the king of entertainment . Det är han verkligen. Precis som dom sa på tv så håller jag med om att det är så tråkigt att hela världen vaknar till liv och visar hur mycket en person betyder för än när den gått bor t. Michael hade behövt stödet när han än var vid liv. Man kan inte ta någonting för givet, man måste leva varje dag till fullo och verkligen ta vara på allt. Något som Michael gjorde, Michael älskade livet. Han tog vara på det och nådde sina drömmar.

Dagen efter Michaels död var vi i Hollywood , där kunde man inte gå en meter utan att se något som hade med Michael att göra. Vissa saker var stöttande och folk som visade sin sorg på ett bra sätt. Andra var riktigt smaklösa. Många utnyttjade hans död med att präcka på oss tröjor som såg halvdana ut och inte alls med någon respekt. Dock hittade jag två killar som hade gjort riktigt fina minnes tröjor och som var normala. Köpte en tröja, jag är inte världens största MJ fan, men jag har alltid lyssnat på hans musik och dansade ofta som liten till hans låtar i mitt rum, plus att jag var där, jag var där och delade denna ofattbara händelse och sorg med alla amerikanare . Som sagt, det synd att någon ska gå och dö för att folk ska börja uppskatta honom på en helt annan nivå.

Som på minnes-stunden, vissa hade riktigt fina saker att säga och delade med sig av fina minnen med honom som fick än att gråta. Men jag tror att Michael hade behövt deras stöd mer under de senaste åren då han gått igenom så mycket hemska saker. Vissa som visade sitt stöd nu gjorde de tex inte när han vart åtalad. Jag tror vi innerst inne kan ge så mycket mer en vad vi faktiskt gör, vi tar varje dag för givet och glömmer ofta bort att leva livet rätt. Utan vi vaknar till liv när något sånt här händer, men ska de behöva gå så långt? och kan vi försöka lära oss något av detta, uppskatta dom du bryr dig om i både gott och ont. Ta vara på livet och leva de som vi vill leva det, precis som Michael gjorde. Lev livet med ett leende på läpparna så ofta de går, skratta ha roligt och framför allt ta vara på varandra! Michael’s musik kommer leva kvar för alltid och även Michael, låt oss minnas honom för den han var, en glädjespridare , målmedveten och framförallt en man som älskade livet! Rest In Peace Michael <3

Update 12.40: Sitter och kollar på en timmes lång intervju med Michael - Living with Michael Jackson, åh. Det är så sorligt. Han berättade nyss om allt detta kring att han har gått från svart till vit och han sa: Ingen gör något stort av människor som ligger ute i solen och försöker bli mörkare. Men bara för att jag ville bli ljusare så blev det en så stor deal. Jag ser inte någon skillnad i det . Och jag förstår honom , de samma sak som detta med att jag är smal, folk tror att de helt okej att klanka ner på någon som är smal - ät en macka! men så fort någon är lite överviktigt så är det en helt annan grej. Bara för att något är mer vanligt en de andra gör de inte saken mer normalt. Be aware of that!

Sen senare under intervjun så gick dom och kollade i en affär och de såg en kista, och han som intervjuade frågade: Skulle du vilja bli begravd i en sån. Michael svarade: Nej, jag vill aldrig bli begravd. Mannen sa då: Vad vill du ska hända dig då? Då svarade Michael, jag vill leva föralltid! Då föll en tår ner för kinden, det är så tragiskt allt, bara femtio år gammal och en man med ett så stort hjärta och vilken livsglädje! Ligger vaken på nätterna och tänker på allt, vet inte om det är för att jag var trettio minuter ifrån hans hus / sjukhuset när han dog som har gjort att jag blivit / känner mig så påverkad. Tycker så synd om Michael, livet är verkligen inte rättvist! Intervjuen är verkligen helt underbar och man får en rättvis bild av Michael, se den här . Vilken underbar människa han var, tycker så synd om honom, han älskade ju livet.

Igårkväll låg jag och tänkte länge innan jag skulle sova. Ärligt talat kunde jag inte sova, tankarna bara snurrar runt i huvudet på mig. Ena sekunden tänker jag - Är du dum i huvudet? du vågar aldrig åka till L.A själv! Medan andra sekunden - Detta kommer bli grymt kul, klart du klarar det! Jag är väldigt stark som person, har ofta klarat mig på egen hand och lärt mig att inte räkna med andra människor. Men samtidigt har jag en stor rädsla och får ofta hemlängtan, ärligt talat kan jag knappt sova borta en natt. Älskar att vara hemma och de här jag trivs bäst.

Jag har alltid drömt om Los Angeles, och jag har alltid velat åka dit. Nu åker jag om sex dagar och jag tror inte att jag har insett de riktigt ännu, dels för att de varit en dröm så länge så jag trott att allt skulle förbli så, en dröm . Men sakta men säkert börjar jag nu förstå att jag ska åka. Men när jag nu tänkt igenom allt så gott de går har jag insett att jag vill detta.

Ett skäl är att jag måste, jag måste lära mig att trivas på andra ställen, självständigt , och de finns ingen återvändo, jag kan inte ångra mig och be piloten nödlanda för Åsa inte vågar flyga, nej. Jag måste göra det för min skull, måste lära mig. Ett annat skäl är att jag verkligen vill detta, jag är så trött på Sverige, svenska människor. Jag vill uppleva en annan kultur, möta nytt folk som inte känner än. En chans att få vara den man är utan att folk redan vet vem man är genom andras uppfattningar. Ett annat skäl är ju att jag kommer ha grymt roligt där nere, bli bättre på engelskan och framförallt få förverkliga en dröm!

Det kommer bli tufft,  kommer finnas nätter då jag gråter och längtar hem, men de få nätterna kommer aldrig kunna få mig att ångra mitt val när jag kommer tillbaka. För jag vet att jag kommer älska det, och ha två veckor som kommer bli några av de bästa i mitt liv där borta. Varje dag kommer säkert inte bli en dans på rosor, men de är inte varje dag här heller. Jag längtar tills på söndag, men på söndag kommer jag längta att jag var tillbaka denna regniga måndag istället. Men detta kommer bli bra, inte sant? Idag har jag varit iväg med mami och köpt lite saker inför resan samt klippt mig, känner mig lite halvrisig, usch vill inte bli sjuk!

Los Angeles 6 dagar kvar!